Åldern är bara en siffra

äntligen skulle jag träffa honom, Anton.  Hela min kropp pirrade av nervositet och av något mer, kanske var det kärlek. Jag kände tåget sakta ner och jag var framme. Efter 30 minuter sittande på ett tåg så får jag äntligen träffa honom.  Jag ställde mig upp och gick ut på parongen. Där stog han med en svart munkjacka och brunt hår Han såg exakt ut som på bilderna jag sett på honom på internet, fast sötare förstås. Jag såg att han kollade på mig och jag kollade tillbaka mina ben stannade och jag försvann in i hans stora blåa ögon. Han kom fram till mig och sa

-          Är det du som är Frida?

-          Ja och jag antar att du är Anton?

-           japp det är jag.

Sen log han sitt vackra sneda leende och krama mig. Sen började vi gå hem mot honom. Jag hade alltid undrat om det var lika lätt att prata med honom på internet som i verkligheten och det var det förstås. Vi skrattade och pratade enda hem till hans hus. Vi gick upp till hans rum och jag började kolla vad han hade på sin anslagstavla och i sin bokhylla. Just när jag satt mig på hans säng så såg jag en bild på honom och massa andra och under stog det ” konfirmations läger 2009” .

-          Var du ledare på ett konfirmationsläger i somras? fråga jag

-          Neej, varför undra du?? Sa Anton och såg förvånad ut

-          Det står det på fotot där sa jag och pekade på fotot.

-          Juste, jag var på konfirmationsläger i augusti.

Jag blev tyst och kom på om han hade var på läger i somras måste han ju bara vara 15 år medans jag är 18.  Jag kände hans blickar på mig och såg hur han fattade mer och mer vad jag tänkte på.

-          Ja, jag är 15 år . men det spelar väl ingen roll om det är 3 år mellan oss?? Sa Anton

Jag blev så chockad och förvånad att jag inte kunde säga något. Allt snurrade runt i huvudet på mig. På nätet stog det ju att han var 18 år?? Jag visste att jag var tvungen att svara så jag sa

-          Neej det gör inget.

 han såg igenom min lögn och han blev blank i ögonen och ställde sig upp och sa

-          Om du tycker det spelar roll om det är 3 år imellan oss kan du gå nu .

Så tog han min väska och gick ner till hallen. Jag följde efter honom och började förklara att det inte alls gör något att han var yngre en jag och frågade om han kunde ge mig en chans till. Han sa ja och accepterade min ursäkt.  Vi satt och pratade enda tills kvällen sen skulle vi på fest hos hans kompis. Jag så hur han hade så kul och dansade och pratade med sina kompisar. Han var inte alls omogen och barnslig. Men när vi vart där i en timme så började jag tröttna på Antons kompisar och deras molbrotts röster. Jag sa till Anton att jag skulle ta natttåget hem så jag var tvungen att gå. Han frågade mig varför jag inte kunde åka imorgon och då sa jag att vi skulle ta det utanför och sen när vi kom utanför så sa jag

-          Förlåt Anton men jag måste dra.

-          Men vad har jag gjort för fel nu? snälla berätta det för mig Frida.

Och då bröt grälet ut. Jag orkade inte bråka med honom nu, inatt. så jag Sprang därifrån.

Nu hade jag gått länge och hade säkert gått vilse, jag såg ett par killar i 20 års åldern stå utanför en restaurang. Jag gick fram och frågade om vägen dem va jätte snälla och lånade ut en munkjacka till mig och frågade om jag ville följa med till en efterfest . Men jag tackade nej och då erbjöd dem sig att skjutsa mig till tåg stationen. Jag hoppade in i killens bil och resten av killarna satte sig i baksätet och så åkte vi iväg efter ett tag märkte jag  att vi inte alls var på väg till tågstationen. Vi var på väg ut från centrum och jag försökte läsa skyltarna men lyckades inte för han körde så fort och sen efter 2 minuter åkte vi in på en skogsväg ock så stannade dem utanför ett sommar hus. Jag skakade i hela kroppen av rädsla jag trodde dom skulle döda mig eller något enu värre. När jag vägrade gå ut ur bilen så började dem bära mig. Jag skrek och sprattlade men kom inte los. Plötsligt hör jag ljud från vägen och det kommer närmre och närmre det var sirener och alla killarna börja rusa ut i skogen och lämnade mig på market. Sen hör jag en röst som sa

-          Frida är det du??

Jag hörde direkt att det var Anton och jag ställde mig upp och sprang rakt in i hans famn. Efter allt hänt berättade Anton att han följt efter mig och sätt när jag satte mig i bilen med killarna och då hade han kontaktat polisen. 

Polisen lyckades aldrig hitta dem där killarna och nu är allt nerlagt och jag kunde tyvärr inte hjälpa polisen på något sätt.  Jag försöker fortfarande att glömma och gå vidare fast det har gått 4 år sen det hände och jag och Anton är fortfarande ihop och har vart det nu i 4 år. Idag ska han ta studenten och sen ska vi åka på semester till paris. Jag packar ner sista sakerna och gick ut till byrålådan och hämtade våra pass, ja, nu bor vi tillsammans och har gjort det ett tag. Jag kollar på hans pass och kom och tänka på att han ju är äldre idag en vad jag var första gången vi träffades. Och jag skrattade, det är en ytligare en anledning till att inte bry sig så mycket om åldern: den förändras ju hela tiden.